Mellan raderna

Om att läsa högt, korta ner och hitta rätt

Jag har fått en del frågor om hur jag jobbar med texten just nu – så här kommer en liten inblick i den där svårfångade fasen som är lätt att känna igen, men svår att förklara.

Redigeringen.

Tidigare har jag gjort de stora ändringarna:
Strukit scener.
Tagit bort karaktärer som inte längre behövdes.
Kapat darlingar och låtit dramaturgin styra riktningen.

Jag har haft ovärderlig hjälp av min grymma författarcoach och vän, Cassandra Brunstedt, längs vägen – och mitt fokus har hela tiden varit att hitta känslan.
Att berättelsen ska kännas i magen. Att hjärtat ska slå lite snabbare ibland.

Men nu är jag i nästa lager.
Det där pillet.

Jag jobbar med språkets rytm. Läser högt. Känner efter.
Kortar meningar. Tar bort onödiga upprepningar. Flyttar om ord för att skapa flyt.
Det är ofta först när jag hör texten som jag märker vad som skaver. Ett ord för mycket. En formulering som kan bli klarare.

Här är några exempel:

✏️ “Han gick snabbt över gatan” → “Han rusade över gatan.”
(Färre ord, mer känsla.)

✏️ “Hon var arg” → “Hennes käke spändes. Hon stirrade på honom utan att blinka.”
(Istället för att berätta – försöker jag visa.)

✏️ “Klockan var 18.00 på kvällen” → “Vid sex.”
(Ibland säger mindre mer.)

Just nu går jag också igenom fakta.
Stämmer datumen med veckodagarna? Är den där platsen verkligen öppen under hösten?
Sånt som inte behöver vara perfekt – men trovärdigt nog för att du som läsare inte ska ryckas ur berättelsen.

Och även om jag ibland tappar helheten i detaljerna, försöker jag påminna mig själv:
Det är inte perfektion jag söker.
Det är närvaro. Flöde. Och känsla.
Att texten ska flyta. Att karaktärerna ska kännas levande.

Så jag läser. Och skriver om. Igen.
För att berättelsen förtjänar det.
Och för att du – den framtida läsaren – gör det, såklart!

Kram,
Sara